Mötesplatser...

en Atelieristakurs har tagit slut,
men mötesplatserna finns - på oväntade ställen visar det sig
som ikväll i ett skönt Vasaparken
där vi ockuperade Occupy Göteborg
eller i en storslagen entré till HDK
där idéerna växte
eller i en arabisk dans i stora hörsalen

 

Vi ses, 

någonstans!

... en del i processen och ett slags avslut

Jag har under hela kursen tänkt på det här som jag kallar mellanrummen. På något sätt tror jag att arbetet i förskolan för min del (och också så som det ”alltid har varit i förskolan”) ofta blir mycket konkret. Vi använder enkelhet och tydlighet för att barnen ska förstå, bilder som visar vad det är för något osv.  Fokus blir ofta på en aktivitet som ganska snart avslutas istället för en process eller relationer.  Jag har mer och mer insett att det ligger så mycket mer i relationen mellan de vuxna och barnen, mellan barnen, barnen och miljön eller det som vi för närvarande uppehåller oss vid.    

”Lärandet är en plats av och för relationer” Carla Rinaldi (Att göra lärande synligt, 2005, sid 43)   ”Det handlar inte om att förenkla för barnen, utan tvärtom att göra saker mer komplexa för att locka fram ideer”  Hillevi Lenz Taguchi (2005, sid 66) 

Relationerna, känslorna, glädjen, nyfikenheten har en plats i lärandet. Carla Rinaldi fortsätter med att berätta att lärande sker ” i en varm relation mellan de som lär och det som lärs, en relation fylld av emotion, nyfikenhet och humor”. Carla Rinaldi (Att göra lärande synligt, 2005, sid 43)

Det krävs av oss pedagoger, atelierista eller inte, att vi lyssnar och är lyhörda för att inte klampa in och förenkla utan istället dokumentera och reflektera för att lyfta barnens tankar och komplexiteten i det som barnen är upptagna av just nu. Vi som atelieristor bör ta tillvara på våra kunskaper och erfarenheter kring det estetiska och använda oss av det i vårt arbete med dokumentation och reflektion.  ”Jag tror således att återgivandet av en lärandeprocess kräver att man använder inte bara det verbala och visuella språket på ett berättande och analytisk sätt utan också i det poetiska, metaforiska, musikaliska, fysiska, dramatiska.” Carla Rinaldi i (Att göra lärande synligt, 2005, sid 150)

För detta krävs ju också möten och i detta sammanhang minns jag Pernilla Mårtenssons föreläsning (2011 11 10) om det deliberativa samtalet - samtal där vi verkligen möts. När vi verkligen får syn, tar oss tid och möter barnet utifrån det som vi har och det som barnet har – det måste utgöra grunden i delaktighet och demokrati.

Och hur jag än ser på det handlar det hela tiden om detta med delaktighet och demokrati. Det handlar om vår makt som pedagoger och under året som jag läst till atelierista har jag övat på att släppa på makten, vara mer i det osäkra och låta barnen vara mer delaktiga i det som händer. Jag vill ge alla barn många olika möjligheter att få göra sina röster hörda och att ”var och en får lova att lära och utforska på de sätt som passar den personen bäst” som Fabbi sa (2012 03 03).  Under året har jag verkligen fått se när barn har fått utforska och lära på de sätt de trivs med – som när vi fick låna en ipad och ett barn direkt kunde hantera den på ett sätt vi inte sett honom hantera något annat och han kunde visa och berätta för sina kompisar, eller som när vi plockade fram frigolit, skruvar och skruvmejslar och några barn var upptagna långa stunder av skruva, borra och ordna skruvarna. Eller ettåringen som ställer sig vid staffliet för första gången och målar och tittar med en blick som rymmer – ja ni vet nästa något oändligt.  Är det inte dessa stunder vi vill ha som grund i våra verksamheter? Meningsfulla processer, möten mellan barnen och mellan barnen och det som de lär, där barnen får uttrycka sig och utvecklas på det sätt som passar dem bäst.

Något som jag också har blivit mer medveten om under kursen är bildernas betydelse i vårt samhälle idag. I ett tidigare blogginlägg länkade jag till en debattartikel i GP där författarna menar att kunna tolka bilder är minst lika viktigt som att kunna läsa och skriva. Fredrik Gunve pratade om (2012 03 29) om att reklamen är det enda som ger enkla tydliga svar i ett annars osäkert samhälle. Barnen möter många bilder varje dag och behöver hitta sätt att tolka, reflektera kring och granska bilder. Ett sätt att göra det är att själva få ta del av bilder – många olika sorters bilder – och på olika sätt reflektera kring dessa. Att måla, bygga, skruva, dansa, klicka på en ipad, fota… det finns många sätt att reflektera. Barnets eget möte med olika material och att själva skapa bilder och andra saker gör att de får en förståelse och ett öga som ser och kopplar ihop öga och hand som Stina Braxell (2012 04 26) pratat mycket om på sina seminarier. Tarja pratade om på en föreläsning i våras (2012 03 01) om att när barnen (och vi vuxna) arbetar med materialet i en yttre form, sätts det inre i ordning. Genom att arbeta med ett material kan vi gå från det konkreta till det abstrakta och formulera abstrakta och komplexa saker genom bild, dans, musik.  På så sätt kan vi skapa starka barn som kan formulera sin röst och sina tankar.

Jag blev glad när Tarja Heikö (2012 03 01) pratade om bildernas betydelse i dokumentationen. Något jag gått och grunnat på ett tag klädde Tarja i ord. Att välja vilka bilder som ska vara med i dokumentationen kräver ett tränat öga. Vissa bilder säger mer än andra, menar Tarja. Att göra bra dokumentationer handlar inte bara om att de ska se snyggt ut – det handlar om att välja ut bilder, eller en del av en bild, som gör barnens process mer rättvis tänker jag. En ”fixeringspunkt” som Tarja kallar det som visar det viktiga i det som barnen varit upptagna av. Det här är en utmaning – att processen, relationerna och mellanrummen ska få komma fram på ett riktigt sätt. 



http://thearchitectureofearlychildhood.blogspot.se/2011/09/wonder-of-learning.html



Och ja – för att barnen ska få tillgång till alla sina språk behöver de pedagoger som också kan uttrycka sig på många olika sätt. Vi som atelieristor behöver kunna material och ständigt lära oss mer om hur vi kan använda material på olika sätt – t ex besöka utställningar och miljöer där vi kan se material användas på olika sätt. När jag läser och ser på bilder ur boken ”Children, art, artists – the expressive language of children, the artistic language of Alberto Burri” blir jag mycket medveten om att jag själv har mycket kvar att utforska när det gäller material.  På bilden ovan har barnen tagit in naturmaterial som de sedan krossat, smulat och delat på olika sätt och sedan sorterat efter färg och nyanser, storlek, sort. En bild som representerar en process som har innehållit så mycket.

 Jag tror också att det som atelierista handlar mycket om att våga – våga prova nya saker, våga ställa obekväma frågor till kollegorna, våga utmana verksamheten så som den ser ut idag. Fabbi (2012 03 04) pratade om att vi som vuxna behöver anstränga oss för att frångå stereotyper, återupprepning och gamla vanor. Istället måste vi våga prova nytt och ge oss ut i det okända ”som komiker och konstnärer” sa Fabbi och citerade Bateson.  Vi måste göra detta för att barnen ska kunna komma till sin rätt och som min basgruppskompis Laila sa: 

 ”ingen har rätt att ta barnens tid och                                barndom ifrån dem”.

 Referenser

Litteratur:

Hillevi Lenz Taguchi, Varför pedagogisk dokumentation?, HLS förlag, 2005

Att göra lärande synligt, barns lärande – individuellt och i grupp, Project Zero Reggio Children, 2007

Children, art, artists – the expressive language of children, the artistic language of Alberto Burri, Reggio Children, 2008

Föreläsningar:

Tarja Heikö,  Bildarbete i Reggio Emilia,  2012 03 01

Pernilla Mårtensson, 2011 11 10

Stina Braxell, Barns skapande och det analytiska ögat, 2012 04 26

Fredrik Gunve, Samtidskonst, 2012 03 29

Christian Fabbi, 2012 04 03 & 2012 04 04

Är det okej att smörgåsen blir en båt i mjölken som spillts på bordet? Reflektioner från basgruppsträffen...

Bild från Little People - A tiny Street Art Collection  

http://www.streetartutopia.com/?p=1143#more-1143

Gruppens diskussioner rörde sig kring  - vad är konst? är barn konstnärer? vem är konstnär? vilka bilder visar vi i förskolan och vad säger de? hur kan vi jobba med konstbilder i förskolan? 

Vad är det som gör Anu Tuominens verk till konst? Är det konst om barnen gör samma sak...? 

Bild från: http://www.anutuominen.fi/albumit/slides/177_Kevatkengat_Spring_Shoes.html

Tarja Heikö pratade om på en föreläsning nyligen om att det i förskolan bör finnas bilder som utmanar ögat och berättade om ett exempel från Reggio. Där satt bilder på vatten på oilka sätt - vattendroppar, vattenfall osv..  Vad vi använder för bilder i förskolan är något som jag grunnat på ett tag. På förskolan jag arbetar finns många barn som inte har svenska som modersmål och de kan ännu inte uttrycka sig och förstå så  många ord på svenska. Vi använder mycket bilder och foton som ett sätt att kommunicera och lära ett nytt språk. och ja, jag tänker att det inte bara är jag som arbetar så utan att det tradition inom förskolan att använda tydliga bilder och konkret material för att stärka språket. Tidigare arbetade jag i skolan och när man arbetar med läsförståelse med barn är en viktig del att kunna läsa mellan raderna - att kunna tolka och förstå budskapet i en text. Detta upplevde jag och mina kollegor att många elever behövde bli bättre på. Om barnen alltid har mött konkret material, tydliga (förenklade?) bilder hur ska de då kunna utveckla en sådan kunskap? Fantasin går förlorad på vägen..  och som vi pratade om i basgruppen: att visa tydliga förenklade bilder och dessutom använda mycket enkelt språk förringar barnens intelligens.  

Men... om vi använder bilder som utmanar får vi vara beredda på att barnen utmanar oss och våra normer. Är det okej att smörgåsen blir en båt i mjölken som spillts på bordet? 

Laila berättade kort om ett konstprojekt om Matisse de gjort tidigare på en förskola. De började med att berätta en kort påhittad historia om konstnären och lät sedan barnen fantisera vidare. Sedan arbetade de vidare med hans bilder på olika sätt. Laila har alltid ett sätt att ge av sig själv och föra in fantasin i projektet som jag tänker att jag behöver bli bättre på. Känslorna, fantasin eller "mellanrummen" har jag funderat mycket på under utbildningen (läs tidigare inlägg). Kanske är det "konkreta" och att göra rätt djupt rotat i mig. I gruppen pratade vi om att vårt eget intresse, engagemang, fascination är en viktig del i arbetet med barnen - jag tänker att det också gör att vi lyssnar bättre på barnen om vi själva är genuint intresserade. Relationerna oss emellan är viktiga delar som ibland kan vara svåra att fånga upp. I gruppen pratade vi om att trams, skratt, och humor har en plats i förskolan och i projekten.

Vi pratade om pedagogiska miljöer som platser för att iscensätta lärande - få igång lärande, provocera tankarna och sätta igång processen snarare än "här är byggen - här bygger vi på det här sättet". Ett konstprojekt kan starta på liknande sätt - med en berättelse, bilder, miljöer som bråkar med tankarna och utmanar fantasin och tillsammans kan vi därifrån bygga vidare på det som intresserar barnen.  

... så vi battlar varann!

Under kvällen med titeln "En scen- tusen ljus- ingenstans att fly" battlade vi varandra med ljuset som vapen. Till ett tungt beat plockade vi fram allt det vi inte visste att vi hade och körde så det rök! Bokstavligen.

I en workshop där vi vuxna blir barn och återtar leken med allt vad vi har utmanas vi vidare. Tankar föds om vad som skulle kunna bli och möjligheterna breder ut sig...

I ett battle får vi direkt respons på det vi visar upp och utmanas i det som andra gör. Nästa gång hade det blivit ännu lite bättre eller vad säger ni?

I mörkret och musiken blir jag en annan. Skönt att inte synas... jag kan gå in i andra roller och vi kan prova oss fram tillsammans.

...och jag blir inspirerad av att släcka ner rum i förskolan, ta fram ficklampor, speglar och annat reflekterande material och låta barnen leka och utforska.

...och i rollen som atelierista vill jag bjuda in kollegorna till workshop för att undersöka, utforska och leka med ljuset och mörkret och mötas på andra sätt än vi brukar. Vad kan det bli av det?

Barns uttryck i miljön

Vi gjorde ett studiebesök på förskolan Nova där vi hade fokus på barns uttryck i miljön. Det är alltid så intressant att se hur andra har det och att det sätter igång tankarna på många olika plan. Denna gången tänkte jag att jag saknade barnen där att en förskola är så tom och tyst utan dem.  Jag ville även att prata med de pedagogerna som jobbar på Nova och höra mer om arbetet... och jag inser att förskolan inte blir till utan de människor som finns där. Men - vi såg spåren av barnens och pedagogernas tankar, idéer, rörelser... I ateljérna hittade jag spår av skapande som ni ser på mina foton från studiebesöket. Jag kan tänka mig koncentrationen som hade funnits när skapande var i full gång. Vad pågick där inne i barnets tankar när gult och orange möttes?  En gitarr på en vägg och en dokumentation som vittnar om att barnen behövde en gitarr och går till ateljén för att tillverka en. Jag tänker att det är viktigt att barnens uttryck får finnas kvar och kunna användas vidare i nya aktiviteter. Som vanligt för det med sig en del egna frågor om den verksamhet jag själv arbetar i. Jag blev inspirerad av att själv se med samma "studiebesöksögon" på vår förskola och prata med kollegorna. Vad är det vi tillåter att vara framme - för det är ju ändå vi som har den makten om vad och var saker ska få vara i förskolan - och hur låter vi barns uttryck synas på min förskola?

Något som jag funderat mycket på det senaste är förskolan som en mötesplats mellan barnen, deras familjerna och förskolan. Ofta upplever jag att barnen lever ett liv i

 förskolan och ett liv hemma - och hur kan vi få dessa liv att mötas och vad skulle det föra med sig?  Under ett mycket kort gruppsamtal under Stinas seminarium pratade vi om studiebesöken och pedagogisk miljö. En volt i tankarna blev när Carina från Solgläntan tipsade om en bok av Carina Fasth som där skrivit att när man ber barnen lämna sina leksaker i hallen ber man dem också att lämna sitt språk. Det här måste jag fundera mer på! 

materialets ABC - torrpastell

Torrpastell har jag egentligen bara provat som hastigast innan.  Häromdagen i ateljen gick jag och en tvåårig kille lös med kritorna. ...och det är en helt annan känsla än vaxkritor som faktiskt inte är så intressant för de små barnen. Vi provade att rita med alla sidor och fick olika effekter. Jag märker att det går utmärkt att sudda ut kanter och få färgerna att gå in i varandra... Händerna blir smutsiga och tvååringen visade mej att man kan göra fingeravtryck på pappret.

sokratiska samtal

Under utbildningen har vi läst om och provat att ha sokratiska samtal. För mig har det fört med sig en del nya tankar om hur ett samtal kan se ut men också en påminnelse om hur viktigt allas deltagande är i ett samtal och att genom ett bra samtal kan vi komma så mycket längre i våra tankar.

Det som jag gillar är att man gemensamt bestämmer vad man ska samtala om och gemensamt sätter upp riktlinjer för vad som gäller under samtalet. Alla får lov att säga det som de tänker på i tur och ordning och sedan släpps samtalet fritt. ( och för min del gäller det att bita mig i tungan ett tag). En viktig del tycker jag är att det är helt okej att ändra sin ståndpunkt under samtalet. Det visar på vikten av ett öppet sinne under samtalet och att lyssnandet är betydelsefullt. Att man också sätter upp ett eget mål och på så sätt utmanar sig själv till förändring visar på att vi alla har nåt vi kan förändra och förbättra.

/Elin