Vad har egentligen hänt sen i höstas när jag bestämde mej för att läsa kursen?
En ganska tråkigt och torftigt målarrum har långsamt ändrats till ett mer kreativt rum. Tillsammans med kollegorna har jag möblerat om, satt upp stafflier och plockat fram material som barnen använder själva. Det har och är ett ständigt funderande och på samma gång ett metodiskt arbete med att göra ateljén öppen och tillgänglig. Till min hjälp har jag också haft Stina Braxells bok "Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan" (Lärarförbundet, 2010). Här finns både små och stora tankar och många konkreta saker att utgå ifrån. Jag har insett att det krävs tid i ateljén, mycket tid, och närvaro för att hitta sätt som fungerar. Sätt som fungerar praktiskt, organisatoriskt, och framförallt att vi vuxna vågar prova nytt och ändra vårt förhållningssätt. När jag återigen läste i Lyssnandets pedagogik (Liber, 2005) av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi slog det mej (igen) att det är detta vi ständigt måste arbeta med. Vårt sätt att se på barn, på barn som kompetenta och på vårt egen förhållningssätt. Hur kan miljön vara för att möta ett kompetent barn? Det kräver ständig reflektion och observation och en lyhördhet för barnen. Under hösten har jag släppt kontrollen mer och mer och gett mig ut i det osäkra. Vilket ibland resulterar i att barnen har färg "överallt" på sig själva, väggarna, kläderna. Och jag får reflektera, justera och prova igen tillsammans med barn och kollegor. Det är fint att se hur barnen möter miljön och vad vårt enträgna arbete i ateljén ger. En eftermiddag hittade jag två tvååringar i full färd med att måla och utforska färg. De hade plockat fram temperablock, vatten, penslar, papper själva och satt igång. Och de höll på längre än de tidigare gjort. Eller den lilla ettåringen som under månader gått varv på varv i ateljén och tittat och tittat numera ofta säger "MÅLA!". Jag tänker att det känns som att både jag och barnen trivs i ateljen - att vi på något sätt har "bott in oss i ateljén" och gjort den till vår egen. Tillsammans utforskar och provar vi nya språk och verktyg att använda för att förstå och beskriva världen med.
...och mötet med er andra i min basgrupp ger tankar och idéer och jag tror också mod att prova nytt och att utmana mina kollegor. Att lägga leran på golvet var en sådan tanke som jag provade vilket ledde till ett helt nytt utforskande av leran.
Jag har fått mycket tankar och är på något sätt samtidigt både mer säker och mer osäker på min egen roll som atelierista. Processen fortsätter...
Torrpastell har jag egentligen bara provat som hastigast innan. Häromdagen i ateljen gick jag och en tvåårig kille lös med kritorna. ...och det är en helt annan känsla än vaxkritor som faktiskt inte är så intressant för de små barnen. Vi provade att rita med alla sidor och fick olika effekter. Jag märker att det går utmärkt att sudda ut kanter och få färgerna att gå in i varandra... Händerna blir smutsiga och tvååringen visade mej att man kan göra fingeravtryck på pappret. 
