... en del i processen och ett slags avslut

Jag har under hela kursen tänkt på det här som jag kallar mellanrummen. På något sätt tror jag att arbetet i förskolan för min del (och också så som det ”alltid har varit i förskolan”) ofta blir mycket konkret. Vi använder enkelhet och tydlighet för att barnen ska förstå, bilder som visar vad det är för något osv.  Fokus blir ofta på en aktivitet som ganska snart avslutas istället för en process eller relationer.  Jag har mer och mer insett att det ligger så mycket mer i relationen mellan de vuxna och barnen, mellan barnen, barnen och miljön eller det som vi för närvarande uppehåller oss vid.    

”Lärandet är en plats av och för relationer” Carla Rinaldi (Att göra lärande synligt, 2005, sid 43)   ”Det handlar inte om att förenkla för barnen, utan tvärtom att göra saker mer komplexa för att locka fram ideer”  Hillevi Lenz Taguchi (2005, sid 66) 

Relationerna, känslorna, glädjen, nyfikenheten har en plats i lärandet. Carla Rinaldi fortsätter med att berätta att lärande sker ” i en varm relation mellan de som lär och det som lärs, en relation fylld av emotion, nyfikenhet och humor”. Carla Rinaldi (Att göra lärande synligt, 2005, sid 43)

Det krävs av oss pedagoger, atelierista eller inte, att vi lyssnar och är lyhörda för att inte klampa in och förenkla utan istället dokumentera och reflektera för att lyfta barnens tankar och komplexiteten i det som barnen är upptagna av just nu. Vi som atelieristor bör ta tillvara på våra kunskaper och erfarenheter kring det estetiska och använda oss av det i vårt arbete med dokumentation och reflektion.  ”Jag tror således att återgivandet av en lärandeprocess kräver att man använder inte bara det verbala och visuella språket på ett berättande och analytisk sätt utan också i det poetiska, metaforiska, musikaliska, fysiska, dramatiska.” Carla Rinaldi i (Att göra lärande synligt, 2005, sid 150)

För detta krävs ju också möten och i detta sammanhang minns jag Pernilla Mårtenssons föreläsning (2011 11 10) om det deliberativa samtalet - samtal där vi verkligen möts. När vi verkligen får syn, tar oss tid och möter barnet utifrån det som vi har och det som barnet har – det måste utgöra grunden i delaktighet och demokrati.

Och hur jag än ser på det handlar det hela tiden om detta med delaktighet och demokrati. Det handlar om vår makt som pedagoger och under året som jag läst till atelierista har jag övat på att släppa på makten, vara mer i det osäkra och låta barnen vara mer delaktiga i det som händer. Jag vill ge alla barn många olika möjligheter att få göra sina röster hörda och att ”var och en får lova att lära och utforska på de sätt som passar den personen bäst” som Fabbi sa (2012 03 03).  Under året har jag verkligen fått se när barn har fått utforska och lära på de sätt de trivs med – som när vi fick låna en ipad och ett barn direkt kunde hantera den på ett sätt vi inte sett honom hantera något annat och han kunde visa och berätta för sina kompisar, eller som när vi plockade fram frigolit, skruvar och skruvmejslar och några barn var upptagna långa stunder av skruva, borra och ordna skruvarna. Eller ettåringen som ställer sig vid staffliet för första gången och målar och tittar med en blick som rymmer – ja ni vet nästa något oändligt.  Är det inte dessa stunder vi vill ha som grund i våra verksamheter? Meningsfulla processer, möten mellan barnen och mellan barnen och det som de lär, där barnen får uttrycka sig och utvecklas på det sätt som passar dem bäst.

Något som jag också har blivit mer medveten om under kursen är bildernas betydelse i vårt samhälle idag. I ett tidigare blogginlägg länkade jag till en debattartikel i GP där författarna menar att kunna tolka bilder är minst lika viktigt som att kunna läsa och skriva. Fredrik Gunve pratade om (2012 03 29) om att reklamen är det enda som ger enkla tydliga svar i ett annars osäkert samhälle. Barnen möter många bilder varje dag och behöver hitta sätt att tolka, reflektera kring och granska bilder. Ett sätt att göra det är att själva få ta del av bilder – många olika sorters bilder – och på olika sätt reflektera kring dessa. Att måla, bygga, skruva, dansa, klicka på en ipad, fota… det finns många sätt att reflektera. Barnets eget möte med olika material och att själva skapa bilder och andra saker gör att de får en förståelse och ett öga som ser och kopplar ihop öga och hand som Stina Braxell (2012 04 26) pratat mycket om på sina seminarier. Tarja pratade om på en föreläsning i våras (2012 03 01) om att när barnen (och vi vuxna) arbetar med materialet i en yttre form, sätts det inre i ordning. Genom att arbeta med ett material kan vi gå från det konkreta till det abstrakta och formulera abstrakta och komplexa saker genom bild, dans, musik.  På så sätt kan vi skapa starka barn som kan formulera sin röst och sina tankar.

Jag blev glad när Tarja Heikö (2012 03 01) pratade om bildernas betydelse i dokumentationen. Något jag gått och grunnat på ett tag klädde Tarja i ord. Att välja vilka bilder som ska vara med i dokumentationen kräver ett tränat öga. Vissa bilder säger mer än andra, menar Tarja. Att göra bra dokumentationer handlar inte bara om att de ska se snyggt ut – det handlar om att välja ut bilder, eller en del av en bild, som gör barnens process mer rättvis tänker jag. En ”fixeringspunkt” som Tarja kallar det som visar det viktiga i det som barnen varit upptagna av. Det här är en utmaning – att processen, relationerna och mellanrummen ska få komma fram på ett riktigt sätt. 



http://thearchitectureofearlychildhood.blogspot.se/2011/09/wonder-of-learning.html



Och ja – för att barnen ska få tillgång till alla sina språk behöver de pedagoger som också kan uttrycka sig på många olika sätt. Vi som atelieristor behöver kunna material och ständigt lära oss mer om hur vi kan använda material på olika sätt – t ex besöka utställningar och miljöer där vi kan se material användas på olika sätt. När jag läser och ser på bilder ur boken ”Children, art, artists – the expressive language of children, the artistic language of Alberto Burri” blir jag mycket medveten om att jag själv har mycket kvar att utforska när det gäller material.  På bilden ovan har barnen tagit in naturmaterial som de sedan krossat, smulat och delat på olika sätt och sedan sorterat efter färg och nyanser, storlek, sort. En bild som representerar en process som har innehållit så mycket.

 Jag tror också att det som atelierista handlar mycket om att våga – våga prova nya saker, våga ställa obekväma frågor till kollegorna, våga utmana verksamheten så som den ser ut idag. Fabbi (2012 03 04) pratade om att vi som vuxna behöver anstränga oss för att frångå stereotyper, återupprepning och gamla vanor. Istället måste vi våga prova nytt och ge oss ut i det okända ”som komiker och konstnärer” sa Fabbi och citerade Bateson.  Vi måste göra detta för att barnen ska kunna komma till sin rätt och som min basgruppskompis Laila sa: 

 ”ingen har rätt att ta barnens tid och                                barndom ifrån dem”.

 Referenser

Litteratur:

Hillevi Lenz Taguchi, Varför pedagogisk dokumentation?, HLS förlag, 2005

Att göra lärande synligt, barns lärande – individuellt och i grupp, Project Zero Reggio Children, 2007

Children, art, artists – the expressive language of children, the artistic language of Alberto Burri, Reggio Children, 2008

Föreläsningar:

Tarja Heikö,  Bildarbete i Reggio Emilia,  2012 03 01

Pernilla Mårtensson, 2011 11 10

Stina Braxell, Barns skapande och det analytiska ögat, 2012 04 26

Fredrik Gunve, Samtidskonst, 2012 03 29

Christian Fabbi, 2012 04 03 & 2012 04 04