att vidga världen

..och du som läser (kursare, kollegor, vänner och andra nyfikna)  kommentera gärna. Era tankar gör min värld större..

i väntan på att tankarna ska formas i meningar

Ljud och lera

En torsdag kväll på HDK var vi inbjudna till en workshop om ljud och lera. Vi blundade och lyssnade på ljud som kurskompisarna valt och lät sedan ljuden gå via hjärnan ut i händerna. Genom att blunda och skapa fick jag använda andra sätt än vad jag är van vid och när jag inte kan se vad händerna gör minskar också mina krav på att det ska bli något.Bilder och former dök upp i huvudet och fingrarna fick jobba in dem i leran.  I mindre grupper byggde vi sedan ihop våra kreationer till något stort och nytt. 

 
Koncentrationen ökade men jag slappnade också av mer ju längre kvällen led. Och jag tänker att det är något sådant här vi vill uppnå oftare - ett kravlöst, avslappnat, inspirerande skapande där vi med  sinnena och tillsammans med våra kompisar kan skapa något som blir större än vad vi själva kan åstadkomma.

En väg till det poetiska?

Jag läser vidare i litteraturen och funderar kring hur vi kan komma åt mellanrummen som jag skrivit om tidigare. Och ja, såklart, det har väl ni som läst redan tänkt - dokumentation!  Carla Rinaldi skriver om dokumentation i boken "Att göra lärande synligt"

"Därigenom blir den möjlig att delge andra, och det gör den öppen för möjligheter, möjliga tolkningar och mångfaldiga dialoger bland barn och vuxna. Jag tror således att  återgivandet av en lärandeprocess kräver att man använder inte bara det verbala och visuella språket på ett berättande och analytiskt sätt, utan också i det poetiska, metaforiska, musikaliska, fysiska och dramatiska".

Och detta gäller ju även oss som lärare när vi lär - vi använder också, liksom barnen,  många olika språk och behöver få fatt i dessa genom dokumentation. Den pedagogiska dokumentationen kan vara en väg in i poesin, i mellanrummen... En väg till att hitta barnens högsta kvalité, som Pernilla Mårtensson pratade om. Det borde ju även innebära att vi kan hitta pedagogernas (mina och kollegornas) högsta kvalité, vad tror ni?

"Ja må hon leva!"

citat hämtat från sidan 150 i "Att göra lärandet synligt: barns lärande -induviduellt och i grupp", Project Zero Reggio Children, 2006

Mellanrummen

Jag blev fångad och inspirerad av Pernilla Mårtensson och hennes föreläsning förra torsdagen. Med stor värme och förundran pratade hon möten, lyssnande och samtal med barnen. Något av det som jag fastande för under föreläsningen var: 
- Samtalet som är på lika villkor - det deliberativa samtalet. Vi vuxna tar så lätt över i samtalet och i det deliberativa samtalet ska vi befinna oss precis på gränsen för att utmana barnen och locka dem att ta fram sina frågor.
-Barnet som medkonstruktörer av kultur och kunskap.  Lärande är inte linjärt - kunskapen är och blir barnens.
- Pernilla citerade någon annan klok reggio-människa som har sagt: "Syftet med pedagogisk dokumentation är att hitta barnens högsta kvalitet" vilket utmanar mig att arbeta vidare och djupare med den pedagogiska dokumentationen.

En annan tanke som jag håller på fundera kring just nu: 

Det är så lätt hänt (åtminstone för mig) att hamna i det praktiska,  det konkreta och synliga. Jag har under terminen funderat på konst och kärlek (särskilt efter Tarjas föreläsning för några veckor sedan) och hur vi kan få fatt på det sinnliga, det poetiska i vårt arbete med barnen. Pernilla tipsade om en boken "Tyst erfarenhet - om intution och sinnlighet i en teknikpräglad kultur." av Oscar Öquist som jag nu har börjat läsa. En bok som jag först tänkte var något flummig men kanske är det också en del av mitt praktiska sinne - eller en del i det som Jan Björklund förespråkar - ordning och reda. Oscar Öquist tar istället ställning för det vaga, det som vi knappt kan förnimma, det vi inte vet. Det ofullständiga, ostrukturerade och mellanrummen. Dessa mellanrum är det som ger liv och väcker frågor och entusiasm. Jag tänker att det kräver ett stort lyssnande av oss pedagoger för att uppfatta det vaga och det lilla i barnens uttryck. Det är kanske just då det blir stort..

"In i det oförklarade, ostrukturerade och endast anade strömmar ny frisk energi. Här uppstår lusten, längtan och driften att förstå. [...] Det osägbara bor runt om oss i livets skrymslen och skrevor. Det gäller bara att stanna upp, öppna sinnena och låta sig förundras som barnet. Plötsligt finns undren där, de dyra ögonblick då livet gnistrar och sprakar som tomtebloss." (s 12)

"Frågan är om inte förmågan att göra det bekanta obekant, att täcka av tingen och på så sätt vinna avstånd till världen är lika viktigt för bildandet av erfarenheter som förmågan att göra det obekanta mer bekant, att erövra världen" (s40)

citat ur "Tyst erfarenhet - om intution och sinnlighet i en teknikpräglad kultur." av Oscar Öquist

Pandemonium - Art in a Time of Creativity Fever

Nyfikenheten hade ju väckts för länge sedan - efter att ha läst flera kursares inlägg om besöket på Göteborgs konstbiennal. Och igår i konsthallen tog jag också chansen att uppleva de skulpturala installationerna gjorda av frigolit, kablar och andra eltillbehör. Många tankar dyker upp och jag och mina medbetraktare ser olika saker och får olika associationer. Konstverken blir lite mer, lite större, när jag pratar om dem och delar  min upplevelse med andra. Jag blir också inspirerad av att ta fram frigolit och kablar (eller något likanande) och låta ett- och tvååringarna utforska och skapa.


Frigolit, kablar och eltillbehör - udda material men noga utvalda av konstnärerna för att uppnå det som de tänkt. Jag tänker att detta är något som ligger i vårt uppdrag som atelieristor; att se till att barnen får prova och lära sig många olika material så att de senare själva kan välja vilket material som passar bäst för deras skapelser.

Ni som också varit där - var ni i rummet intill de stora skulpturerna? Där fanns utställningen "Time exhanges" som fångade mitt intresse. En konstnär hade bytt sin tid mot internernas tid i ett fängelse i Mexiko, till exempel fick konstnären framföra hälsningar till anhöriga utanför murarna mot att internerna gjorde olika konstverk av det som fanns till hands i fängelset. Det som fascinerar mig i utställningen är den är skapad utifrån möten och relationer att konstverken blir något utifrån de berättelser som finns med.  och ja - sen är tanken nästan lite komiskt att tuffa interner i Mexikos fängelser skapar konstverk av  cigarettfimpar och tvål. Vilka berättelser och relationer finns i barnens skapande?

Levande laboratorium

Konst & vetenskap. Att barnen är små vetenskapsmän som utforskar. Och vår atelje är som ett levande laboratorium. Det pratade Tarja Heikö på sin föreläsning i september... 

 ...och jag funderar på hur det ser ut i vår atelje. Jag kan se många olika saker att utveckla för att vi ska nå dit - till ett sprudlande laboratorium. Det handlar om att miljön, strukturen, materialet, förhållningssätt till barnens utforskande och skapande, organisationen på förskolan och avdelningen för att ge tid och möjlighet att vara i ateljén. Och att släppa taget lite mer...  Jag tänker att hösten får ägnas åt att dokumentera och reflektera över hur ateljén kan bli ännu mer ett levande laboratorium där barnen utforskar på sina villkor.