"vi måste lära oss att tolka bilder bättre"

"Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har vi utsatts för ett sådant massivt flöde av bilder. Det präglar vår vardag, från de första barnböckerna till filmer, TV, dataspel, mobiltelefoner, läsplattor, dagstidningar, magasin, Facebook, You Tube och Google. Den kommersiella användningen av bilder är växande och dagstidningar satsar stort på bilder som konkurrensmedel i pappersupplagorna såväl som i de nya digitala satsningarna. Digitaliseringen har revolutionerat allt hanterande av bilder och film så att människor i dag fotograferar och filmar själva – och sig själva."

så börjar en debattartikel i GP (2012-01-16) som fått mig att fundera kring hur viktigt det är att ge barnen i förskola och skola verktyg till att hantera detta flöde av bilder. Läs hela debattartikeln här:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.827224-vi-maste-lara-oss-att-tolka-bilder-battre?m=print

Det finns också en artikel om seendet och bildämnets betydelse i pedagogiska magasinet 2012:1. Läs här:

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/02/22/bilden-framtiden

På väg mot Ateljerista...

Vad har egentligen hänt sen i höstas när jag bestämde mej för att läsa kursen?

En ganska tråkigt och torftigt målarrum har långsamt ändrats till ett mer kreativt rum. Tillsammans med kollegorna har jag möblerat om, satt upp stafflier och plockat fram material som barnen använder själva. Det har och är ett ständigt funderande och på samma gång ett metodiskt arbete med att göra ateljén öppen och tillgänglig. Till min hjälp har jag också haft Stina Braxells bok "Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan" (Lärarförbundet, 2010). Här finns både små och stora tankar och många konkreta saker att utgå ifrån. Jag har insett att det krävs tid i ateljén, mycket tid, och närvaro för att hitta sätt som fungerar. Sätt som fungerar praktiskt, organisatoriskt, och framförallt att vi vuxna vågar prova nytt och ändra vårt förhållningssätt. När jag återigen läste i Lyssnandets pedagogik (Liber, 2005) av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi slog det mej (igen) att det är detta vi ständigt måste arbeta med. Vårt sätt att se på barn, på barn som kompetenta och  på vårt egen förhållningssätt. Hur kan miljön vara för att möta ett kompetent barn? Det kräver ständig reflektion och observation och en lyhördhet för barnen. Under hösten har jag släppt kontrollen mer och mer och gett mig ut i det osäkra. Vilket ibland resulterar i att barnen har färg "överallt" på sig själva, väggarna, kläderna. Och jag får reflektera, justera och prova igen tillsammans med barn och kollegor. Det är fint att se hur barnen möter miljön och vad vårt enträgna arbete i ateljén ger. En eftermiddag hittade jag två tvååringar i full färd med att måla och utforska färg. De hade plockat fram temperablock, vatten, penslar, papper själva och satt igång. Och de höll på längre än de tidigare gjort. Eller den lilla ettåringen som under månader gått varv på varv i ateljén och tittat och tittat numera ofta säger "MÅLA!". Jag tänker att det känns som att både jag och barnen trivs i ateljen - att vi på något sätt har "bott in oss i ateljén" och gjort den till vår egen. Tillsammans utforskar och provar vi nya språk och verktyg att använda för att förstå och beskriva världen med.

...och mötet med er andra i min basgrupp ger tankar och idéer och jag tror också mod att prova nytt och att utmana mina kollegor. Att lägga leran på golvet var en sådan tanke som jag provade vilket ledde till ett helt nytt utforskande av leran.

Jag har fått mycket tankar och är på något sätt samtidigt både mer säker och mer osäker på min egen roll som atelierista. Processen fortsätter...

Stina Braxells uppgift

Stina Braxell skickade med oss en uppgift senast vi hade seminarium. Att introducera ett material för en liten grupp barn eller enskilt och sedan använda cirkelmodellen som finns i "med läroplanen på fickan" Eva Wiklund och fortbildning i Stockholm /fortbildning ab, 2006.

cirkelmodellen  ur "med läroplanen på fickan"

Ettåringarna och leran

Jag har valt att introducera leran för några ettåringar på avdelningen. För mej är det första gången jag arbetar med just ettåringar och lera och det har varit ett spännande och lärorikt möte!

Tre barn möter lera för första gången med olika strategier men med stor koncentration. Någon känner försiktigt med fingret, sitter länge stilla och tittar och klämmer sedan en liten lerbit i handen, ett barn delar i små, små bitar och lägger upp på bordet. Ett annat barn bankar på leran, med leran, viftar med leran, kastar den och min tanke är att han känner på tyngden och formen. Samtidigt som de är inne i sitt eget utforskande ser jag att de har ett samspel med varandra och med mig, de tittar, ler, härmar och säger ”titta”. Barnen är både intresserade av de små bitarna men också av den större biten som finns på bordet. 

Nästa dag, efter att ha tittat och börjat reflektera kring dokumentationen, bestämmer jag mej för att låta barnen fortsätta med sitt utforskande. Barngruppen ser olika ut idag, någon är sjuk eller ledig, och ett nytt barn kommer in. Undersökandet fortsätter på liknande vis. Kommunikationen och samspelet tar större plats idag, barnen delar med sig, ger lerbitar fram och tillbaka, säger tack.  Någon gör ett litet hål med fingret i en större lerklump och säger ”titta” och de andra vill också se och känna med sina fingrar.

”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att lyssna, reflektera, och ge uttryck för egna uppfattningar och försöker förstå andras perspektiv” 

Jag tänker att de små barnen utvecklar sitt lyssnande och att förstå andras perspektiv genom detta ordlösa samspel. Jag vill utmana utforskandet i samspelet med andra men ändå låta detta första utforskande och undersökande av leran fortsätta. Efter ett möte med atelieristabasgruppen har jag fått en idé om att lägga leran på golvet. Barnen verkar även vara intresserade av det lilla och det stora och av att känna på tyngden och formerna på de olika lerbitarna. Jag bestämmer mig för att ta fram en enda stor lerklump som barnen samlas kring.

"Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande egenskaper hos mängder, antal, ordning och talbegrepp samt för mätning, tid och förändring"

Vid nästa tillfälle placeras en stor klump lera på golvet. Barnen samlas runt och de känner på leran med händerna, klappar på den. Ibland turas de om och ibland känner alla samtidigt. De använder sina fingrar för att dra ut små bitar av den stora leran och  återigen delar de med sig och ger små bitar till varandra. Skrattar högt tillsammans.

Ett barn drar av sig strumpan och ett annat hakar blixtsnabbt på och drar av sig både tofflor och strumpor. Lera möter fötter, tår. Stora klumpar ovanpå foten och små som mosas på tårna. Jag drar av det tredje barnet strumpan men han protesterar ljudligt och tittar avvaktande på leran som möter de andras fötter. Varje barn har sitt sätt tänker jag och inser att min egen iver tagit överhanden och han fortsätter att plocka små bitar från den stora leran…

I dessa möten med leran ser jag så mycket och i mitt huvud pågår reflektionen hela tiden och jag läser några delar i läroplanen som jag kopplar ihop med mina tankar om barnen och leran:

 "Förskolan skall sträva efter att varje barn

- tillägnar sig nyanser och innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld

-utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära"

Så här långt är vi just nu - jag och barnen- men vi fortsätter. Reflektionen och analysen går vidare och jag ser framemot att  dela dokumentationen med kollegorna och ge tillbaka den till barnen. 

att vidga världen

..och du som läser (kursare, kollegor, vänner och andra nyfikna)  kommentera gärna. Era tankar gör min värld större..

i väntan på att tankarna ska formas i meningar

Ljud och lera

En torsdag kväll på HDK var vi inbjudna till en workshop om ljud och lera. Vi blundade och lyssnade på ljud som kurskompisarna valt och lät sedan ljuden gå via hjärnan ut i händerna. Genom att blunda och skapa fick jag använda andra sätt än vad jag är van vid och när jag inte kan se vad händerna gör minskar också mina krav på att det ska bli något.Bilder och former dök upp i huvudet och fingrarna fick jobba in dem i leran.  I mindre grupper byggde vi sedan ihop våra kreationer till något stort och nytt. 

 
Koncentrationen ökade men jag slappnade också av mer ju längre kvällen led. Och jag tänker att det är något sådant här vi vill uppnå oftare - ett kravlöst, avslappnat, inspirerande skapande där vi med  sinnena och tillsammans med våra kompisar kan skapa något som blir större än vad vi själva kan åstadkomma.

En väg till det poetiska?

Jag läser vidare i litteraturen och funderar kring hur vi kan komma åt mellanrummen som jag skrivit om tidigare. Och ja, såklart, det har väl ni som läst redan tänkt - dokumentation!  Carla Rinaldi skriver om dokumentation i boken "Att göra lärande synligt"

"Därigenom blir den möjlig att delge andra, och det gör den öppen för möjligheter, möjliga tolkningar och mångfaldiga dialoger bland barn och vuxna. Jag tror således att  återgivandet av en lärandeprocess kräver att man använder inte bara det verbala och visuella språket på ett berättande och analytiskt sätt, utan också i det poetiska, metaforiska, musikaliska, fysiska och dramatiska".

Och detta gäller ju även oss som lärare när vi lär - vi använder också, liksom barnen,  många olika språk och behöver få fatt i dessa genom dokumentation. Den pedagogiska dokumentationen kan vara en väg in i poesin, i mellanrummen... En väg till att hitta barnens högsta kvalité, som Pernilla Mårtensson pratade om. Det borde ju även innebära att vi kan hitta pedagogernas (mina och kollegornas) högsta kvalité, vad tror ni?

"Ja må hon leva!"

citat hämtat från sidan 150 i "Att göra lärandet synligt: barns lärande -induviduellt och i grupp", Project Zero Reggio Children, 2006