Är det okej att smörgåsen blir en båt i mjölken som spillts på bordet? Reflektioner från basgruppsträffen...

Bild från Little People - A tiny Street Art Collection  

http://www.streetartutopia.com/?p=1143#more-1143

Gruppens diskussioner rörde sig kring  - vad är konst? är barn konstnärer? vem är konstnär? vilka bilder visar vi i förskolan och vad säger de? hur kan vi jobba med konstbilder i förskolan? 

Vad är det som gör Anu Tuominens verk till konst? Är det konst om barnen gör samma sak...? 

Bild från: http://www.anutuominen.fi/albumit/slides/177_Kevatkengat_Spring_Shoes.html

Tarja Heikö pratade om på en föreläsning nyligen om att det i förskolan bör finnas bilder som utmanar ögat och berättade om ett exempel från Reggio. Där satt bilder på vatten på oilka sätt - vattendroppar, vattenfall osv..  Vad vi använder för bilder i förskolan är något som jag grunnat på ett tag. På förskolan jag arbetar finns många barn som inte har svenska som modersmål och de kan ännu inte uttrycka sig och förstå så  många ord på svenska. Vi använder mycket bilder och foton som ett sätt att kommunicera och lära ett nytt språk. och ja, jag tänker att det inte bara är jag som arbetar så utan att det tradition inom förskolan att använda tydliga bilder och konkret material för att stärka språket. Tidigare arbetade jag i skolan och när man arbetar med läsförståelse med barn är en viktig del att kunna läsa mellan raderna - att kunna tolka och förstå budskapet i en text. Detta upplevde jag och mina kollegor att många elever behövde bli bättre på. Om barnen alltid har mött konkret material, tydliga (förenklade?) bilder hur ska de då kunna utveckla en sådan kunskap? Fantasin går förlorad på vägen..  och som vi pratade om i basgruppen: att visa tydliga förenklade bilder och dessutom använda mycket enkelt språk förringar barnens intelligens.  

Men... om vi använder bilder som utmanar får vi vara beredda på att barnen utmanar oss och våra normer. Är det okej att smörgåsen blir en båt i mjölken som spillts på bordet? 

Laila berättade kort om ett konstprojekt om Matisse de gjort tidigare på en förskola. De började med att berätta en kort påhittad historia om konstnären och lät sedan barnen fantisera vidare. Sedan arbetade de vidare med hans bilder på olika sätt. Laila har alltid ett sätt att ge av sig själv och föra in fantasin i projektet som jag tänker att jag behöver bli bättre på. Känslorna, fantasin eller "mellanrummen" har jag funderat mycket på under utbildningen (läs tidigare inlägg). Kanske är det "konkreta" och att göra rätt djupt rotat i mig. I gruppen pratade vi om att vårt eget intresse, engagemang, fascination är en viktig del i arbetet med barnen - jag tänker att det också gör att vi lyssnar bättre på barnen om vi själva är genuint intresserade. Relationerna oss emellan är viktiga delar som ibland kan vara svåra att fånga upp. I gruppen pratade vi om att trams, skratt, och humor har en plats i förskolan och i projekten.

Vi pratade om pedagogiska miljöer som platser för att iscensätta lärande - få igång lärande, provocera tankarna och sätta igång processen snarare än "här är byggen - här bygger vi på det här sättet". Ett konstprojekt kan starta på liknande sätt - med en berättelse, bilder, miljöer som bråkar med tankarna och utmanar fantasin och tillsammans kan vi därifrån bygga vidare på det som intresserar barnen.  

... så vi battlar varann!

Under kvällen med titeln "En scen- tusen ljus- ingenstans att fly" battlade vi varandra med ljuset som vapen. Till ett tungt beat plockade vi fram allt det vi inte visste att vi hade och körde så det rök! Bokstavligen.

I en workshop där vi vuxna blir barn och återtar leken med allt vad vi har utmanas vi vidare. Tankar föds om vad som skulle kunna bli och möjligheterna breder ut sig...

I ett battle får vi direkt respons på det vi visar upp och utmanas i det som andra gör. Nästa gång hade det blivit ännu lite bättre eller vad säger ni?

I mörkret och musiken blir jag en annan. Skönt att inte synas... jag kan gå in i andra roller och vi kan prova oss fram tillsammans.

...och jag blir inspirerad av att släcka ner rum i förskolan, ta fram ficklampor, speglar och annat reflekterande material och låta barnen leka och utforska.

...och i rollen som atelierista vill jag bjuda in kollegorna till workshop för att undersöka, utforska och leka med ljuset och mörkret och mötas på andra sätt än vi brukar. Vad kan det bli av det?

Barns uttryck i miljön

Vi gjorde ett studiebesök på förskolan Nova där vi hade fokus på barns uttryck i miljön. Det är alltid så intressant att se hur andra har det och att det sätter igång tankarna på många olika plan. Denna gången tänkte jag att jag saknade barnen där att en förskola är så tom och tyst utan dem.  Jag ville även att prata med de pedagogerna som jobbar på Nova och höra mer om arbetet... och jag inser att förskolan inte blir till utan de människor som finns där. Men - vi såg spåren av barnens och pedagogernas tankar, idéer, rörelser... I ateljérna hittade jag spår av skapande som ni ser på mina foton från studiebesöket. Jag kan tänka mig koncentrationen som hade funnits när skapande var i full gång. Vad pågick där inne i barnets tankar när gult och orange möttes?  En gitarr på en vägg och en dokumentation som vittnar om att barnen behövde en gitarr och går till ateljén för att tillverka en. Jag tänker att det är viktigt att barnens uttryck får finnas kvar och kunna användas vidare i nya aktiviteter. Som vanligt för det med sig en del egna frågor om den verksamhet jag själv arbetar i. Jag blev inspirerad av att själv se med samma "studiebesöksögon" på vår förskola och prata med kollegorna. Vad är det vi tillåter att vara framme - för det är ju ändå vi som har den makten om vad och var saker ska få vara i förskolan - och hur låter vi barns uttryck synas på min förskola?

Något som jag funderat mycket på det senaste är förskolan som en mötesplats mellan barnen, deras familjerna och förskolan. Ofta upplever jag att barnen lever ett liv i

 förskolan och ett liv hemma - och hur kan vi få dessa liv att mötas och vad skulle det föra med sig?  Under ett mycket kort gruppsamtal under Stinas seminarium pratade vi om studiebesöken och pedagogisk miljö. En volt i tankarna blev när Carina från Solgläntan tipsade om en bok av Carina Fasth som där skrivit att när man ber barnen lämna sina leksaker i hallen ber man dem också att lämna sitt språk. Det här måste jag fundera mer på! 

materialets ABC - torrpastell

Torrpastell har jag egentligen bara provat som hastigast innan.  Häromdagen i ateljen gick jag och en tvåårig kille lös med kritorna. ...och det är en helt annan känsla än vaxkritor som faktiskt inte är så intressant för de små barnen. Vi provade att rita med alla sidor och fick olika effekter. Jag märker att det går utmärkt att sudda ut kanter och få färgerna att gå in i varandra... Händerna blir smutsiga och tvååringen visade mej att man kan göra fingeravtryck på pappret.

sokratiska samtal

Under utbildningen har vi läst om och provat att ha sokratiska samtal. För mig har det fört med sig en del nya tankar om hur ett samtal kan se ut men också en påminnelse om hur viktigt allas deltagande är i ett samtal och att genom ett bra samtal kan vi komma så mycket längre i våra tankar.

Det som jag gillar är att man gemensamt bestämmer vad man ska samtala om och gemensamt sätter upp riktlinjer för vad som gäller under samtalet. Alla får lov att säga det som de tänker på i tur och ordning och sedan släpps samtalet fritt. ( och för min del gäller det att bita mig i tungan ett tag). En viktig del tycker jag är att det är helt okej att ändra sin ståndpunkt under samtalet. Det visar på vikten av ett öppet sinne under samtalet och att lyssnandet är betydelsefullt. Att man också sätter upp ett eget mål och på så sätt utmanar sig själv till förändring visar på att vi alla har nåt vi kan förändra och förbättra.

/Elin

"vi måste lära oss att tolka bilder bättre"

"Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har vi utsatts för ett sådant massivt flöde av bilder. Det präglar vår vardag, från de första barnböckerna till filmer, TV, dataspel, mobiltelefoner, läsplattor, dagstidningar, magasin, Facebook, You Tube och Google. Den kommersiella användningen av bilder är växande och dagstidningar satsar stort på bilder som konkurrensmedel i pappersupplagorna såväl som i de nya digitala satsningarna. Digitaliseringen har revolutionerat allt hanterande av bilder och film så att människor i dag fotograferar och filmar själva – och sig själva."

så börjar en debattartikel i GP (2012-01-16) som fått mig att fundera kring hur viktigt det är att ge barnen i förskola och skola verktyg till att hantera detta flöde av bilder. Läs hela debattartikeln här:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.827224-vi-maste-lara-oss-att-tolka-bilder-battre?m=print

Det finns också en artikel om seendet och bildämnets betydelse i pedagogiska magasinet 2012:1. Läs här:

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/02/22/bilden-framtiden

På väg mot Ateljerista...

Vad har egentligen hänt sen i höstas när jag bestämde mej för att läsa kursen?

En ganska tråkigt och torftigt målarrum har långsamt ändrats till ett mer kreativt rum. Tillsammans med kollegorna har jag möblerat om, satt upp stafflier och plockat fram material som barnen använder själva. Det har och är ett ständigt funderande och på samma gång ett metodiskt arbete med att göra ateljén öppen och tillgänglig. Till min hjälp har jag också haft Stina Braxells bok "Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan" (Lärarförbundet, 2010). Här finns både små och stora tankar och många konkreta saker att utgå ifrån. Jag har insett att det krävs tid i ateljén, mycket tid, och närvaro för att hitta sätt som fungerar. Sätt som fungerar praktiskt, organisatoriskt, och framförallt att vi vuxna vågar prova nytt och ändra vårt förhållningssätt. När jag återigen läste i Lyssnandets pedagogik (Liber, 2005) av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi slog det mej (igen) att det är detta vi ständigt måste arbeta med. Vårt sätt att se på barn, på barn som kompetenta och  på vårt egen förhållningssätt. Hur kan miljön vara för att möta ett kompetent barn? Det kräver ständig reflektion och observation och en lyhördhet för barnen. Under hösten har jag släppt kontrollen mer och mer och gett mig ut i det osäkra. Vilket ibland resulterar i att barnen har färg "överallt" på sig själva, väggarna, kläderna. Och jag får reflektera, justera och prova igen tillsammans med barn och kollegor. Det är fint att se hur barnen möter miljön och vad vårt enträgna arbete i ateljén ger. En eftermiddag hittade jag två tvååringar i full färd med att måla och utforska färg. De hade plockat fram temperablock, vatten, penslar, papper själva och satt igång. Och de höll på längre än de tidigare gjort. Eller den lilla ettåringen som under månader gått varv på varv i ateljén och tittat och tittat numera ofta säger "MÅLA!". Jag tänker att det känns som att både jag och barnen trivs i ateljen - att vi på något sätt har "bott in oss i ateljén" och gjort den till vår egen. Tillsammans utforskar och provar vi nya språk och verktyg att använda för att förstå och beskriva världen med.

...och mötet med er andra i min basgrupp ger tankar och idéer och jag tror också mod att prova nytt och att utmana mina kollegor. Att lägga leran på golvet var en sådan tanke som jag provade vilket ledde till ett helt nytt utforskande av leran.

Jag har fått mycket tankar och är på något sätt samtidigt både mer säker och mer osäker på min egen roll som atelierista. Processen fortsätter...