Mötesplatser...

en Atelieristakurs har tagit slut,
men mötesplatserna finns - på oväntade ställen visar det sig
som ikväll i ett skönt Vasaparken
där vi ockuperade Occupy Göteborg
eller i en storslagen entré till HDK
där idéerna växte
eller i en arabisk dans i stora hörsalen

 

Vi ses, 

någonstans!

... en del i processen och ett slags avslut

Jag har under hela kursen tänkt på det här som jag kallar mellanrummen. På något sätt tror jag att arbetet i förskolan för min del (och också så som det ”alltid har varit i förskolan”) ofta blir mycket konkret. Vi använder enkelhet och tydlighet för att barnen ska förstå, bilder som visar vad det är för något osv.  Fokus blir ofta på en aktivitet som ganska snart avslutas istället för en process eller relationer.  Jag har mer och mer insett att det ligger så mycket mer i relationen mellan de vuxna och barnen, mellan barnen, barnen och miljön eller det som vi för närvarande uppehåller oss vid.    

”Lärandet är en plats av och för relationer” Carla Rinaldi (Att göra lärande synligt, 2005, sid 43)   ”Det handlar inte om att förenkla för barnen, utan tvärtom att göra saker mer komplexa för att locka fram ideer”  Hillevi Lenz Taguchi (2005, sid 66) 

Relationerna, känslorna, glädjen, nyfikenheten har en plats i lärandet. Carla Rinaldi fortsätter med att berätta att lärande sker ” i en varm relation mellan de som lär och det som lärs, en relation fylld av emotion, nyfikenhet och humor”. Carla Rinaldi (Att göra lärande synligt, 2005, sid 43)

Det krävs av oss pedagoger, atelierista eller inte, att vi lyssnar och är lyhörda för att inte klampa in och förenkla utan istället dokumentera och reflektera för att lyfta barnens tankar och komplexiteten i det som barnen är upptagna av just nu. Vi som atelieristor bör ta tillvara på våra kunskaper och erfarenheter kring det estetiska och använda oss av det i vårt arbete med dokumentation och reflektion.  ”Jag tror således att återgivandet av en lärandeprocess kräver att man använder inte bara det verbala och visuella språket på ett berättande och analytisk sätt utan också i det poetiska, metaforiska, musikaliska, fysiska, dramatiska.” Carla Rinaldi i (Att göra lärande synligt, 2005, sid 150)

För detta krävs ju också möten och i detta sammanhang minns jag Pernilla Mårtenssons föreläsning (2011 11 10) om det deliberativa samtalet - samtal där vi verkligen möts. När vi verkligen får syn, tar oss tid och möter barnet utifrån det som vi har och det som barnet har – det måste utgöra grunden i delaktighet och demokrati.

Och hur jag än ser på det handlar det hela tiden om detta med delaktighet och demokrati. Det handlar om vår makt som pedagoger och under året som jag läst till atelierista har jag övat på att släppa på makten, vara mer i det osäkra och låta barnen vara mer delaktiga i det som händer. Jag vill ge alla barn många olika möjligheter att få göra sina röster hörda och att ”var och en får lova att lära och utforska på de sätt som passar den personen bäst” som Fabbi sa (2012 03 03).  Under året har jag verkligen fått se när barn har fått utforska och lära på de sätt de trivs med – som när vi fick låna en ipad och ett barn direkt kunde hantera den på ett sätt vi inte sett honom hantera något annat och han kunde visa och berätta för sina kompisar, eller som när vi plockade fram frigolit, skruvar och skruvmejslar och några barn var upptagna långa stunder av skruva, borra och ordna skruvarna. Eller ettåringen som ställer sig vid staffliet för första gången och målar och tittar med en blick som rymmer – ja ni vet nästa något oändligt.  Är det inte dessa stunder vi vill ha som grund i våra verksamheter? Meningsfulla processer, möten mellan barnen och mellan barnen och det som de lär, där barnen får uttrycka sig och utvecklas på det sätt som passar dem bäst.

Något som jag också har blivit mer medveten om under kursen är bildernas betydelse i vårt samhälle idag. I ett tidigare blogginlägg länkade jag till en debattartikel i GP där författarna menar att kunna tolka bilder är minst lika viktigt som att kunna läsa och skriva. Fredrik Gunve pratade om (2012 03 29) om att reklamen är det enda som ger enkla tydliga svar i ett annars osäkert samhälle. Barnen möter många bilder varje dag och behöver hitta sätt att tolka, reflektera kring och granska bilder. Ett sätt att göra det är att själva få ta del av bilder – många olika sorters bilder – och på olika sätt reflektera kring dessa. Att måla, bygga, skruva, dansa, klicka på en ipad, fota… det finns många sätt att reflektera. Barnets eget möte med olika material och att själva skapa bilder och andra saker gör att de får en förståelse och ett öga som ser och kopplar ihop öga och hand som Stina Braxell (2012 04 26) pratat mycket om på sina seminarier. Tarja pratade om på en föreläsning i våras (2012 03 01) om att när barnen (och vi vuxna) arbetar med materialet i en yttre form, sätts det inre i ordning. Genom att arbeta med ett material kan vi gå från det konkreta till det abstrakta och formulera abstrakta och komplexa saker genom bild, dans, musik.  På så sätt kan vi skapa starka barn som kan formulera sin röst och sina tankar.

Jag blev glad när Tarja Heikö (2012 03 01) pratade om bildernas betydelse i dokumentationen. Något jag gått och grunnat på ett tag klädde Tarja i ord. Att välja vilka bilder som ska vara med i dokumentationen kräver ett tränat öga. Vissa bilder säger mer än andra, menar Tarja. Att göra bra dokumentationer handlar inte bara om att de ska se snyggt ut – det handlar om att välja ut bilder, eller en del av en bild, som gör barnens process mer rättvis tänker jag. En ”fixeringspunkt” som Tarja kallar det som visar det viktiga i det som barnen varit upptagna av. Det här är en utmaning – att processen, relationerna och mellanrummen ska få komma fram på ett riktigt sätt. 



http://thearchitectureofearlychildhood.blogspot.se/2011/09/wonder-of-learning.html



Och ja – för att barnen ska få tillgång till alla sina språk behöver de pedagoger som också kan uttrycka sig på många olika sätt. Vi som atelieristor behöver kunna material och ständigt lära oss mer om hur vi kan använda material på olika sätt – t ex besöka utställningar och miljöer där vi kan se material användas på olika sätt. När jag läser och ser på bilder ur boken ”Children, art, artists – the expressive language of children, the artistic language of Alberto Burri” blir jag mycket medveten om att jag själv har mycket kvar att utforska när det gäller material.  På bilden ovan har barnen tagit in naturmaterial som de sedan krossat, smulat och delat på olika sätt och sedan sorterat efter färg och nyanser, storlek, sort. En bild som representerar en process som har innehållit så mycket.

 Jag tror också att det som atelierista handlar mycket om att våga – våga prova nya saker, våga ställa obekväma frågor till kollegorna, våga utmana verksamheten så som den ser ut idag. Fabbi (2012 03 04) pratade om att vi som vuxna behöver anstränga oss för att frångå stereotyper, återupprepning och gamla vanor. Istället måste vi våga prova nytt och ge oss ut i det okända ”som komiker och konstnärer” sa Fabbi och citerade Bateson.  Vi måste göra detta för att barnen ska kunna komma till sin rätt och som min basgruppskompis Laila sa: 

 ”ingen har rätt att ta barnens tid och                                barndom ifrån dem”.

 Referenser

Litteratur:

Hillevi Lenz Taguchi, Varför pedagogisk dokumentation?, HLS förlag, 2005

Att göra lärande synligt, barns lärande – individuellt och i grupp, Project Zero Reggio Children, 2007

Children, art, artists – the expressive language of children, the artistic language of Alberto Burri, Reggio Children, 2008

Föreläsningar:

Tarja Heikö,  Bildarbete i Reggio Emilia,  2012 03 01

Pernilla Mårtensson, 2011 11 10

Stina Braxell, Barns skapande och det analytiska ögat, 2012 04 26

Fredrik Gunve, Samtidskonst, 2012 03 29

Christian Fabbi, 2012 04 03 & 2012 04 04

Är det okej att smörgåsen blir en båt i mjölken som spillts på bordet? Reflektioner från basgruppsträffen...

Bild från Little People - A tiny Street Art Collection  

http://www.streetartutopia.com/?p=1143#more-1143

Gruppens diskussioner rörde sig kring  - vad är konst? är barn konstnärer? vem är konstnär? vilka bilder visar vi i förskolan och vad säger de? hur kan vi jobba med konstbilder i förskolan? 

Vad är det som gör Anu Tuominens verk till konst? Är det konst om barnen gör samma sak...? 

Bild från: http://www.anutuominen.fi/albumit/slides/177_Kevatkengat_Spring_Shoes.html

Tarja Heikö pratade om på en föreläsning nyligen om att det i förskolan bör finnas bilder som utmanar ögat och berättade om ett exempel från Reggio. Där satt bilder på vatten på oilka sätt - vattendroppar, vattenfall osv..  Vad vi använder för bilder i förskolan är något som jag grunnat på ett tag. På förskolan jag arbetar finns många barn som inte har svenska som modersmål och de kan ännu inte uttrycka sig och förstå så  många ord på svenska. Vi använder mycket bilder och foton som ett sätt att kommunicera och lära ett nytt språk. och ja, jag tänker att det inte bara är jag som arbetar så utan att det tradition inom förskolan att använda tydliga bilder och konkret material för att stärka språket. Tidigare arbetade jag i skolan och när man arbetar med läsförståelse med barn är en viktig del att kunna läsa mellan raderna - att kunna tolka och förstå budskapet i en text. Detta upplevde jag och mina kollegor att många elever behövde bli bättre på. Om barnen alltid har mött konkret material, tydliga (förenklade?) bilder hur ska de då kunna utveckla en sådan kunskap? Fantasin går förlorad på vägen..  och som vi pratade om i basgruppen: att visa tydliga förenklade bilder och dessutom använda mycket enkelt språk förringar barnens intelligens.  

Men... om vi använder bilder som utmanar får vi vara beredda på att barnen utmanar oss och våra normer. Är det okej att smörgåsen blir en båt i mjölken som spillts på bordet? 

Laila berättade kort om ett konstprojekt om Matisse de gjort tidigare på en förskola. De började med att berätta en kort påhittad historia om konstnären och lät sedan barnen fantisera vidare. Sedan arbetade de vidare med hans bilder på olika sätt. Laila har alltid ett sätt att ge av sig själv och föra in fantasin i projektet som jag tänker att jag behöver bli bättre på. Känslorna, fantasin eller "mellanrummen" har jag funderat mycket på under utbildningen (läs tidigare inlägg). Kanske är det "konkreta" och att göra rätt djupt rotat i mig. I gruppen pratade vi om att vårt eget intresse, engagemang, fascination är en viktig del i arbetet med barnen - jag tänker att det också gör att vi lyssnar bättre på barnen om vi själva är genuint intresserade. Relationerna oss emellan är viktiga delar som ibland kan vara svåra att fånga upp. I gruppen pratade vi om att trams, skratt, och humor har en plats i förskolan och i projekten.

Vi pratade om pedagogiska miljöer som platser för att iscensätta lärande - få igång lärande, provocera tankarna och sätta igång processen snarare än "här är byggen - här bygger vi på det här sättet". Ett konstprojekt kan starta på liknande sätt - med en berättelse, bilder, miljöer som bråkar med tankarna och utmanar fantasin och tillsammans kan vi därifrån bygga vidare på det som intresserar barnen.  

... så vi battlar varann!

Under kvällen med titeln "En scen- tusen ljus- ingenstans att fly" battlade vi varandra med ljuset som vapen. Till ett tungt beat plockade vi fram allt det vi inte visste att vi hade och körde så det rök! Bokstavligen.

I en workshop där vi vuxna blir barn och återtar leken med allt vad vi har utmanas vi vidare. Tankar föds om vad som skulle kunna bli och möjligheterna breder ut sig...

I ett battle får vi direkt respons på det vi visar upp och utmanas i det som andra gör. Nästa gång hade det blivit ännu lite bättre eller vad säger ni?

I mörkret och musiken blir jag en annan. Skönt att inte synas... jag kan gå in i andra roller och vi kan prova oss fram tillsammans.

...och jag blir inspirerad av att släcka ner rum i förskolan, ta fram ficklampor, speglar och annat reflekterande material och låta barnen leka och utforska.

...och i rollen som atelierista vill jag bjuda in kollegorna till workshop för att undersöka, utforska och leka med ljuset och mörkret och mötas på andra sätt än vi brukar. Vad kan det bli av det?

Barns uttryck i miljön

Vi gjorde ett studiebesök på förskolan Nova där vi hade fokus på barns uttryck i miljön. Det är alltid så intressant att se hur andra har det och att det sätter igång tankarna på många olika plan. Denna gången tänkte jag att jag saknade barnen där att en förskola är så tom och tyst utan dem.  Jag ville även att prata med de pedagogerna som jobbar på Nova och höra mer om arbetet... och jag inser att förskolan inte blir till utan de människor som finns där. Men - vi såg spåren av barnens och pedagogernas tankar, idéer, rörelser... I ateljérna hittade jag spår av skapande som ni ser på mina foton från studiebesöket. Jag kan tänka mig koncentrationen som hade funnits när skapande var i full gång. Vad pågick där inne i barnets tankar när gult och orange möttes?  En gitarr på en vägg och en dokumentation som vittnar om att barnen behövde en gitarr och går till ateljén för att tillverka en. Jag tänker att det är viktigt att barnens uttryck får finnas kvar och kunna användas vidare i nya aktiviteter. Som vanligt för det med sig en del egna frågor om den verksamhet jag själv arbetar i. Jag blev inspirerad av att själv se med samma "studiebesöksögon" på vår förskola och prata med kollegorna. Vad är det vi tillåter att vara framme - för det är ju ändå vi som har den makten om vad och var saker ska få vara i förskolan - och hur låter vi barns uttryck synas på min förskola?

Något som jag funderat mycket på det senaste är förskolan som en mötesplats mellan barnen, deras familjerna och förskolan. Ofta upplever jag att barnen lever ett liv i

 förskolan och ett liv hemma - och hur kan vi få dessa liv att mötas och vad skulle det föra med sig?  Under ett mycket kort gruppsamtal under Stinas seminarium pratade vi om studiebesöken och pedagogisk miljö. En volt i tankarna blev när Carina från Solgläntan tipsade om en bok av Carina Fasth som där skrivit att när man ber barnen lämna sina leksaker i hallen ber man dem också att lämna sitt språk. Det här måste jag fundera mer på! 

materialets ABC - torrpastell

Torrpastell har jag egentligen bara provat som hastigast innan.  Häromdagen i ateljen gick jag och en tvåårig kille lös med kritorna. ...och det är en helt annan känsla än vaxkritor som faktiskt inte är så intressant för de små barnen. Vi provade att rita med alla sidor och fick olika effekter. Jag märker att det går utmärkt att sudda ut kanter och få färgerna att gå in i varandra... Händerna blir smutsiga och tvååringen visade mej att man kan göra fingeravtryck på pappret.

sokratiska samtal

Under utbildningen har vi läst om och provat att ha sokratiska samtal. För mig har det fört med sig en del nya tankar om hur ett samtal kan se ut men också en påminnelse om hur viktigt allas deltagande är i ett samtal och att genom ett bra samtal kan vi komma så mycket längre i våra tankar.

Det som jag gillar är att man gemensamt bestämmer vad man ska samtala om och gemensamt sätter upp riktlinjer för vad som gäller under samtalet. Alla får lov att säga det som de tänker på i tur och ordning och sedan släpps samtalet fritt. ( och för min del gäller det att bita mig i tungan ett tag). En viktig del tycker jag är att det är helt okej att ändra sin ståndpunkt under samtalet. Det visar på vikten av ett öppet sinne under samtalet och att lyssnandet är betydelsefullt. Att man också sätter upp ett eget mål och på så sätt utmanar sig själv till förändring visar på att vi alla har nåt vi kan förändra och förbättra.

/Elin

"vi måste lära oss att tolka bilder bättre"

"Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har vi utsatts för ett sådant massivt flöde av bilder. Det präglar vår vardag, från de första barnböckerna till filmer, TV, dataspel, mobiltelefoner, läsplattor, dagstidningar, magasin, Facebook, You Tube och Google. Den kommersiella användningen av bilder är växande och dagstidningar satsar stort på bilder som konkurrensmedel i pappersupplagorna såväl som i de nya digitala satsningarna. Digitaliseringen har revolutionerat allt hanterande av bilder och film så att människor i dag fotograferar och filmar själva – och sig själva."

så börjar en debattartikel i GP (2012-01-16) som fått mig att fundera kring hur viktigt det är att ge barnen i förskola och skola verktyg till att hantera detta flöde av bilder. Läs hela debattartikeln här:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.827224-vi-maste-lara-oss-att-tolka-bilder-battre?m=print

Det finns också en artikel om seendet och bildämnets betydelse i pedagogiska magasinet 2012:1. Läs här:

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/02/22/bilden-framtiden

På väg mot Ateljerista...

Vad har egentligen hänt sen i höstas när jag bestämde mej för att läsa kursen?

En ganska tråkigt och torftigt målarrum har långsamt ändrats till ett mer kreativt rum. Tillsammans med kollegorna har jag möblerat om, satt upp stafflier och plockat fram material som barnen använder själva. Det har och är ett ständigt funderande och på samma gång ett metodiskt arbete med att göra ateljén öppen och tillgänglig. Till min hjälp har jag också haft Stina Braxells bok "Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan" (Lärarförbundet, 2010). Här finns både små och stora tankar och många konkreta saker att utgå ifrån. Jag har insett att det krävs tid i ateljén, mycket tid, och närvaro för att hitta sätt som fungerar. Sätt som fungerar praktiskt, organisatoriskt, och framförallt att vi vuxna vågar prova nytt och ändra vårt förhållningssätt. När jag återigen läste i Lyssnandets pedagogik (Liber, 2005) av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi slog det mej (igen) att det är detta vi ständigt måste arbeta med. Vårt sätt att se på barn, på barn som kompetenta och  på vårt egen förhållningssätt. Hur kan miljön vara för att möta ett kompetent barn? Det kräver ständig reflektion och observation och en lyhördhet för barnen. Under hösten har jag släppt kontrollen mer och mer och gett mig ut i det osäkra. Vilket ibland resulterar i att barnen har färg "överallt" på sig själva, väggarna, kläderna. Och jag får reflektera, justera och prova igen tillsammans med barn och kollegor. Det är fint att se hur barnen möter miljön och vad vårt enträgna arbete i ateljén ger. En eftermiddag hittade jag två tvååringar i full färd med att måla och utforska färg. De hade plockat fram temperablock, vatten, penslar, papper själva och satt igång. Och de höll på längre än de tidigare gjort. Eller den lilla ettåringen som under månader gått varv på varv i ateljén och tittat och tittat numera ofta säger "MÅLA!". Jag tänker att det känns som att både jag och barnen trivs i ateljen - att vi på något sätt har "bott in oss i ateljén" och gjort den till vår egen. Tillsammans utforskar och provar vi nya språk och verktyg att använda för att förstå och beskriva världen med.

...och mötet med er andra i min basgrupp ger tankar och idéer och jag tror också mod att prova nytt och att utmana mina kollegor. Att lägga leran på golvet var en sådan tanke som jag provade vilket ledde till ett helt nytt utforskande av leran.

Jag har fått mycket tankar och är på något sätt samtidigt både mer säker och mer osäker på min egen roll som atelierista. Processen fortsätter...

Stina Braxells uppgift

Stina Braxell skickade med oss en uppgift senast vi hade seminarium. Att introducera ett material för en liten grupp barn eller enskilt och sedan använda cirkelmodellen som finns i "med läroplanen på fickan" Eva Wiklund och fortbildning i Stockholm /fortbildning ab, 2006.

cirkelmodellen  ur "med läroplanen på fickan"

Ettåringarna och leran

Jag har valt att introducera leran för några ettåringar på avdelningen. För mej är det första gången jag arbetar med just ettåringar och lera och det har varit ett spännande och lärorikt möte!

Tre barn möter lera för första gången med olika strategier men med stor koncentration. Någon känner försiktigt med fingret, sitter länge stilla och tittar och klämmer sedan en liten lerbit i handen, ett barn delar i små, små bitar och lägger upp på bordet. Ett annat barn bankar på leran, med leran, viftar med leran, kastar den och min tanke är att han känner på tyngden och formen. Samtidigt som de är inne i sitt eget utforskande ser jag att de har ett samspel med varandra och med mig, de tittar, ler, härmar och säger ”titta”. Barnen är både intresserade av de små bitarna men också av den större biten som finns på bordet. 

Nästa dag, efter att ha tittat och börjat reflektera kring dokumentationen, bestämmer jag mej för att låta barnen fortsätta med sitt utforskande. Barngruppen ser olika ut idag, någon är sjuk eller ledig, och ett nytt barn kommer in. Undersökandet fortsätter på liknande vis. Kommunikationen och samspelet tar större plats idag, barnen delar med sig, ger lerbitar fram och tillbaka, säger tack.  Någon gör ett litet hål med fingret i en större lerklump och säger ”titta” och de andra vill också se och känna med sina fingrar.

”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att lyssna, reflektera, och ge uttryck för egna uppfattningar och försöker förstå andras perspektiv” 

Jag tänker att de små barnen utvecklar sitt lyssnande och att förstå andras perspektiv genom detta ordlösa samspel. Jag vill utmana utforskandet i samspelet med andra men ändå låta detta första utforskande och undersökande av leran fortsätta. Efter ett möte med atelieristabasgruppen har jag fått en idé om att lägga leran på golvet. Barnen verkar även vara intresserade av det lilla och det stora och av att känna på tyngden och formerna på de olika lerbitarna. Jag bestämmer mig för att ta fram en enda stor lerklump som barnen samlas kring.

"Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande egenskaper hos mängder, antal, ordning och talbegrepp samt för mätning, tid och förändring"

Vid nästa tillfälle placeras en stor klump lera på golvet. Barnen samlas runt och de känner på leran med händerna, klappar på den. Ibland turas de om och ibland känner alla samtidigt. De använder sina fingrar för att dra ut små bitar av den stora leran och  återigen delar de med sig och ger små bitar till varandra. Skrattar högt tillsammans.

Ett barn drar av sig strumpan och ett annat hakar blixtsnabbt på och drar av sig både tofflor och strumpor. Lera möter fötter, tår. Stora klumpar ovanpå foten och små som mosas på tårna. Jag drar av det tredje barnet strumpan men han protesterar ljudligt och tittar avvaktande på leran som möter de andras fötter. Varje barn har sitt sätt tänker jag och inser att min egen iver tagit överhanden och han fortsätter att plocka små bitar från den stora leran…

I dessa möten med leran ser jag så mycket och i mitt huvud pågår reflektionen hela tiden och jag läser några delar i läroplanen som jag kopplar ihop med mina tankar om barnen och leran:

 "Förskolan skall sträva efter att varje barn

- tillägnar sig nyanser och innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld

-utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära"

Så här långt är vi just nu - jag och barnen- men vi fortsätter. Reflektionen och analysen går vidare och jag ser framemot att  dela dokumentationen med kollegorna och ge tillbaka den till barnen. 

att vidga världen

..och du som läser (kursare, kollegor, vänner och andra nyfikna)  kommentera gärna. Era tankar gör min värld större..

i väntan på att tankarna ska formas i meningar

Ljud och lera

En torsdag kväll på HDK var vi inbjudna till en workshop om ljud och lera. Vi blundade och lyssnade på ljud som kurskompisarna valt och lät sedan ljuden gå via hjärnan ut i händerna. Genom att blunda och skapa fick jag använda andra sätt än vad jag är van vid och när jag inte kan se vad händerna gör minskar också mina krav på att det ska bli något.Bilder och former dök upp i huvudet och fingrarna fick jobba in dem i leran.  I mindre grupper byggde vi sedan ihop våra kreationer till något stort och nytt. 

 
Koncentrationen ökade men jag slappnade också av mer ju längre kvällen led. Och jag tänker att det är något sådant här vi vill uppnå oftare - ett kravlöst, avslappnat, inspirerande skapande där vi med  sinnena och tillsammans med våra kompisar kan skapa något som blir större än vad vi själva kan åstadkomma.

En väg till det poetiska?

Jag läser vidare i litteraturen och funderar kring hur vi kan komma åt mellanrummen som jag skrivit om tidigare. Och ja, såklart, det har väl ni som läst redan tänkt - dokumentation!  Carla Rinaldi skriver om dokumentation i boken "Att göra lärande synligt"

"Därigenom blir den möjlig att delge andra, och det gör den öppen för möjligheter, möjliga tolkningar och mångfaldiga dialoger bland barn och vuxna. Jag tror således att  återgivandet av en lärandeprocess kräver att man använder inte bara det verbala och visuella språket på ett berättande och analytiskt sätt, utan också i det poetiska, metaforiska, musikaliska, fysiska och dramatiska".

Och detta gäller ju även oss som lärare när vi lär - vi använder också, liksom barnen,  många olika språk och behöver få fatt i dessa genom dokumentation. Den pedagogiska dokumentationen kan vara en väg in i poesin, i mellanrummen... En väg till att hitta barnens högsta kvalité, som Pernilla Mårtensson pratade om. Det borde ju även innebära att vi kan hitta pedagogernas (mina och kollegornas) högsta kvalité, vad tror ni?

"Ja må hon leva!"

citat hämtat från sidan 150 i "Att göra lärandet synligt: barns lärande -induviduellt och i grupp", Project Zero Reggio Children, 2006

Mellanrummen

Jag blev fångad och inspirerad av Pernilla Mårtensson och hennes föreläsning förra torsdagen. Med stor värme och förundran pratade hon möten, lyssnande och samtal med barnen. Något av det som jag fastande för under föreläsningen var: 
- Samtalet som är på lika villkor - det deliberativa samtalet. Vi vuxna tar så lätt över i samtalet och i det deliberativa samtalet ska vi befinna oss precis på gränsen för att utmana barnen och locka dem att ta fram sina frågor.
-Barnet som medkonstruktörer av kultur och kunskap.  Lärande är inte linjärt - kunskapen är och blir barnens.
- Pernilla citerade någon annan klok reggio-människa som har sagt: "Syftet med pedagogisk dokumentation är att hitta barnens högsta kvalitet" vilket utmanar mig att arbeta vidare och djupare med den pedagogiska dokumentationen.

En annan tanke som jag håller på fundera kring just nu: 

Det är så lätt hänt (åtminstone för mig) att hamna i det praktiska,  det konkreta och synliga. Jag har under terminen funderat på konst och kärlek (särskilt efter Tarjas föreläsning för några veckor sedan) och hur vi kan få fatt på det sinnliga, det poetiska i vårt arbete med barnen. Pernilla tipsade om en boken "Tyst erfarenhet - om intution och sinnlighet i en teknikpräglad kultur." av Oscar Öquist som jag nu har börjat läsa. En bok som jag först tänkte var något flummig men kanske är det också en del av mitt praktiska sinne - eller en del i det som Jan Björklund förespråkar - ordning och reda. Oscar Öquist tar istället ställning för det vaga, det som vi knappt kan förnimma, det vi inte vet. Det ofullständiga, ostrukturerade och mellanrummen. Dessa mellanrum är det som ger liv och väcker frågor och entusiasm. Jag tänker att det kräver ett stort lyssnande av oss pedagoger för att uppfatta det vaga och det lilla i barnens uttryck. Det är kanske just då det blir stort..

"In i det oförklarade, ostrukturerade och endast anade strömmar ny frisk energi. Här uppstår lusten, längtan och driften att förstå. [...] Det osägbara bor runt om oss i livets skrymslen och skrevor. Det gäller bara att stanna upp, öppna sinnena och låta sig förundras som barnet. Plötsligt finns undren där, de dyra ögonblick då livet gnistrar och sprakar som tomtebloss." (s 12)

"Frågan är om inte förmågan att göra det bekanta obekant, att täcka av tingen och på så sätt vinna avstånd till världen är lika viktigt för bildandet av erfarenheter som förmågan att göra det obekanta mer bekant, att erövra världen" (s40)

citat ur "Tyst erfarenhet - om intution och sinnlighet i en teknikpräglad kultur." av Oscar Öquist

Pandemonium - Art in a Time of Creativity Fever

Nyfikenheten hade ju väckts för länge sedan - efter att ha läst flera kursares inlägg om besöket på Göteborgs konstbiennal. Och igår i konsthallen tog jag också chansen att uppleva de skulpturala installationerna gjorda av frigolit, kablar och andra eltillbehör. Många tankar dyker upp och jag och mina medbetraktare ser olika saker och får olika associationer. Konstverken blir lite mer, lite större, när jag pratar om dem och delar  min upplevelse med andra. Jag blir också inspirerad av att ta fram frigolit och kablar (eller något likanande) och låta ett- och tvååringarna utforska och skapa.


Frigolit, kablar och eltillbehör - udda material men noga utvalda av konstnärerna för att uppnå det som de tänkt. Jag tänker att detta är något som ligger i vårt uppdrag som atelieristor; att se till att barnen får prova och lära sig många olika material så att de senare själva kan välja vilket material som passar bäst för deras skapelser.

Ni som också varit där - var ni i rummet intill de stora skulpturerna? Där fanns utställningen "Time exhanges" som fångade mitt intresse. En konstnär hade bytt sin tid mot internernas tid i ett fängelse i Mexiko, till exempel fick konstnären framföra hälsningar till anhöriga utanför murarna mot att internerna gjorde olika konstverk av det som fanns till hands i fängelset. Det som fascinerar mig i utställningen är den är skapad utifrån möten och relationer att konstverken blir något utifrån de berättelser som finns med.  och ja - sen är tanken nästan lite komiskt att tuffa interner i Mexikos fängelser skapar konstverk av  cigarettfimpar och tvål. Vilka berättelser och relationer finns i barnens skapande?

Levande laboratorium

Konst & vetenskap. Att barnen är små vetenskapsmän som utforskar. Och vår atelje är som ett levande laboratorium. Det pratade Tarja Heikö på sin föreläsning i september... 

 ...och jag funderar på hur det ser ut i vår atelje. Jag kan se många olika saker att utveckla för att vi ska nå dit - till ett sprudlande laboratorium. Det handlar om att miljön, strukturen, materialet, förhållningssätt till barnens utforskande och skapande, organisationen på förskolan och avdelningen för att ge tid och möjlighet att vara i ateljén. Och att släppa taget lite mer...  Jag tänker att hösten får ägnas åt att dokumentera och reflektera över hur ateljén kan bli ännu mer ett levande laboratorium där barnen utforskar på sina villkor. 

Atelierista i förskola och skola

Nu har atelieristautbildningen börjat!

Jag ser framemot att många nya tankar och idéer och att

få prova dom tillsammans med barnen i ateljén.